En del av mig

Det var länge sedan jag ens var inne på min egen - eller någon annans - blogg. Och redan då var det glest mellan gångerna. Kanske undrar någon vart jag har tagit vägen, kanske har ingen märkt att jag har varit borta (från nätet vill säga, jag finns fortfarande i verkligheten), men jag ska försöka ta mig i kragen och börja blogga igen. För ett tag sedan insåg jag att det ska vara bloggmiddag på torsdag, och även fast jag får komma trots att jag har varit i pausläge (som Erik kallade det) så känns det dumt att inte ha skrivit ett ord på flera månader. Men, som sagt, jag har en bra ursäkt. Det är nämligen inte bara bloggen som har varit i pausläge, utan hela jag. Dels på grund av först mycket jobb och sedan nytt jobb, men framför allt av så kallade personliga skäl.

Ibland är livet liksom inte som man hade tänkt sig. Jag har länge känt det som att livet är något som pågår medan jag håller på med andra saker, typ jobbar, pluggar eller gör något annat som jag antingen måste göra eller av någon anledning vill göra men som kanske inte riktigt ändå är det jag vill göra. Problemet är att jag vet inte vad det är jag vill göra istället. Jag har alltid älskat mina jobb, och gör det fortfarande (både dag- och kvällsvarianterna, även om jag nog aldrig kommer att komma upp till det fantastiska året 2000/01), så det har inte varit ett problem att ägna mycket tid åt dem. Det har inte heller orsakat några problem på hemmafronten. Både jag och min sambo har haft väldigt aktiva liv, och därför sluppit den jobbiga situationen många andra par får när bara den ena är borta mycket.

Men så händer något. Plötsligt drabbas rationella jag av en Insikt där en Känsla säger åt mig att Förhållandet, som skulle vara på obestämd tid, inte längre ska vara det. Jag som alltid vill kunna resonera och bevisa och förklara allting kan plötsligt inte göra det - varken för mig själv eller någon annan. Men det hjälps inte. Jag kan inte övertala mig själv, trots att mycket talar för att stanna kvar. Känslan säger stopp. Och även fast det känns som om jag har fattat rätt beslut känns livet och situationen just nu ganska miserabel. Att säga till sin bästa vän och närmaste person i hela världen att känslorna har förändrats, och att livet man skulle leva tillsammans istället ska levas på varsitt håll, det är något jag inte önskar ens min värsta fiende. Vem nu det skulle vara. Och nu börjar det bli allvar. Under några månader har vi gått bredvid varandra, om än inte tillsammans, men snart börjar vi gå åt varsitt håll. Och det skär som knivar i hjärtat.

Så jag är lite bräcklig just nu. Ett vänligt ord, ett "hur mår du", och tårarna bränner bakom ögonlocken. Och det lär fortsätta ett tag. Men jag har bestämt mig för att det är dags för mig att lära mig att vara Själv. Inte Ensam, utan Själv. Som i självständig, självgående, självförtroende och självinsikt. Och självisk. Livet går vidare, det har liksom inget val. Inte jag heller. Klyschigt, jag vet, men sant: det gäller att göra det bästa av situationen. Jag ska försöka.